Kaviar – lyx eller vardagsmat?

Ordet kaviar kan få ms-kakogo-vozrasta-mozhno-davat-rebenku-krasnuyu-ikru--1 (1)änniskor att tänka på många olika saker. Kalles kaviar är kanske en vara som den gemene svensken får en bild i huvudet av när man nämner det. Abbas kaviar en annan. Det är naturligtvis ganska normalt, eftersom de flesta inte har råd med riktig kaviar, då den är känd att vara en svindyr delikatess. Smörgåskaviar som man ofta är van vid är gjord på fiskrom från torsk eller sej. Kalles kaviar är alltså inte densamma som kaspisk kaviar. Riktig kaviar är saltad, ibland pastöriserad och rökt fiskrom, framför allt från störfiskar.

Om man ska tala om traditionell kaviar, ska den komma från vilda störfiskar i Kaspiska havet eller Svarta havet. Andra arter av störfiskar kan vara lax, karp och vitfisk.

Kaviarsorter

De länder som producerar mest kaviar är Iran, följt av Ryssland och Azerbajdzjan. De tre dyraste kaviarsorterna heter beluga, sevruga och ossetra, och man delar in kaviar i romstorlek och vilken störfisk de tillhör. Beluga anses vara den dyraste och är värd ca 120 000kr/kg.

Tyvärr hotas dessa arter av utfiskning, så om man vill vara en medveten konsument, ska man alltså inte köpa äkta kaviar. I Sverige är den dessutom förbjuden att sälja pga utrotning. Den eftertraktade arten har minskat med 90 % de sista 20 åren, vilket har lett till allvarlig utarmning.

En annan typ av kaviar heter tarama och tillverkas i södra Europa, t.ex. i Turkiet, Grekland och Cypern. Det är rom från karpfisken som görs till en krämig konsistens och används lite överallt i matlagningen.

Om man är vegetarian kan man istället äta tångkaviar. Det är ett substitut för vanlig kaviar och tillverkas, hör och häpna, av tång. Den är betydligt billigare än vanlig, äkta kaviar, men fortfarande ganska dyr. Passar för dem som vill känna havets smaker, men inte äter fisk eller helt enkelt vill värna om miljön.